tisdagen den 2:e februari 2010

Kära kära ni

Fina ord. Förlåt att jag försvann sådär. Jag saknar er. Vår dator har kastat in handduken. Nu står den allra längst in i ett hörn och dammar. Skäms och dammar.
Förra veckan födde jag en liten gosse. Med kolsvart hår och mörka ögon. Allt känns så fint. Men väldigt skört. Och jag antar att jag är genomskinlig. Av kärleken och en nyförlösts oro. När det är mörkt blir jag rädd. När det är ljust kan jag flyga fram över järnvägsbron. Alla färgnyanser, dofter och smaker är mina igen. Inte tillståndets. Allt är nära. Jag är luft och samtidigt sten.