Det ringde en dam igår som hade en massa kläder hon ville bli av med. Hon skulle flytta från sitt hus. Jag sa lite artigt att jag nog inte är intresserad. Jag är mammaledig nu. Och jag vet inte om jag ska starta upp igen.
Ni med egna företag kanske förstår. Det där att man känner sig jagad. Vill bara avsluta. Kunna vara osynlig och njuta av andras företag och drivkraft, när man själv känner sig helt uttömd.
Så frågade jag ändå, kunde ju inte låta bli, vad det var för kläder hon hade.
"Jooo, det är från 50-60-70-talet, bra skick, storlek small, skor till förbannelse, och en massa väskor".
Söta damen och jag bestämde förstås träff i maj.
Så får vi se. Jag anar ett litet tecken. Några tecken till har dykt upp.
Det är speciellt med människor som man träffar i det där jobbet.
De som ringer och säger att de har så mycket fina grrrrejoooor, och så ligger det några stora, flottluktande, noppriga 90-talsblusar på sängöverkastet.
Och så är det de med handsytt, perfekt sorterat efter årtionden, färg och hejsanhoppsan. Säger. Ta en kopp kaffe med mig. Du får fria händer. Men sen när man har plockat ut det som är intressant så ångrar de sig. Och man vill bara slänga kaffet på dom och säga jag har bättre saker för mig än att hänga här.
Sen. De goda, fina, generösa. Med röda klackstövlar som trippat runt i London, klänningar på dans, svarta fjädrar i Paris.
Och man tänker. Där. Bakom det kortklippta, gråa håret, det bleka, allvarsamma, rynkiga ansiktet, gömmer sig en drömmare som jag.
Och så känns det som att man är släkt på något vis när man håller handen och kysser på kinden hejdå.