Sitter här och känner mig berusad på låtsasvin och mår riktigt bra.
Så nu säger jag det. Jag är gravid. Vi väntar barn. Vårt tredje. Ganska magiskt.
Det är svaret på allt. Jag har mått illa ett bra tag. Så att jag knappt orkat lyfta blicken. Jag gillar inte de där första veckorna.
Men nu. Luktar saker gott igen. Så att jag tittar lite för länge efter den bredhöftade kvinnan som doftar äppleträd. Och det är helt underbart att kunna snusa in sonens hår i näsan. Utan att nästan kräkas.
Och alla dessa dofter som frigörs när det regnar. Jag har känsliga sinnen i vanliga fall. Men när jag är gravid blir de överdrivna. Att följa dem blir liksom som en besatthet.
Nu åker vi bort en vecka. Till havet. Sen hoppas jag att jag kommer orka skriva mer här. Nu när jag mår så mycket bättre.
Kramar till er som fortfarande läser härinne!

Kär

I detta rummet. I hus till salu. Kan man få köpa bara rummet? Eller förresten, jag tar hela huset. Lyssnar på Lisa Ekdahl - One life. Väldigt vackert.

Idag har det regnat över Växjö. Jag vill gömma oss under min regnkappa och viska hemligheter tills hela stan ligger under vatten. Tills katterna går på tå och fnyser. Vi äter blåbär och spottar ut bladen.

För er som undrar vad det där med vintage kommer in i bilden kommer här en sällsynt hälsning ifrån en djup fåtölj i det röda rummet. Den här svarta klänningen är så vacker. Den kommer från 40-talet och luktar lite tant. Den har den finaste halsringningen som liksom framhäver gropen, och små axelvaddar som gör att man ser riktigt tjusig ut. I tyget finns inpräglat ett blomstermönster. I nacken knappar.
Ibland glömmer jag bort hur mycket jag älskar gamla välvårdade (och för all del trasiga, fnasiga, sköra, genomskinliga, sönderälskade) vintagekläder och modet och allt det där runtomkring. Jag minns när jag fick överta en låda med min mammas gamla filmisar från 50- och 60-talet. Jag bar omkring på den där lådan. Känslan av att öppna den lite högtidligt på en stenmur och sitta och titta på alla vackra detaljer. Samma högtidliga känsla infinner sig med gammalt, tunt, oskrivet papper, varsamt kolorerade vykort, svensktillverkade tyger. Det är nog något med tid (igen!) eller kalla det liv.
Jag är mer än någonsin sugen på att öppna upp Fröken Ö igen.. Men hur?
Många kyssar till er!

Det händer så mycket. Behöver tid att tänka. Tid är något jag inte har så mycket av. Eller åtminstone inte på det där sättet. Som när man känner att man har kontroll. Att hemmet är städat eller bara känns fint. Lakanen är nyvädrade. Händerna är mina och bara mina. Man ger när man orkar och vill och inte när man måste. Läser en bok och använder alla nya insikter genast. Äter när man är hungrig, lustfyllt och närvarande. Tar på sig skorna och går ut. Men vet inte vart. Kryper upp med benen i soffan och blundar och någon undrar vad gör du och man svarar inte. Och någon förstår att det är en sån stund och att den snart går över och då är allt som vanligt igen. Men nu måste det få vara tyst.
Den där tiden kan jag drömma om väldigt mycket. Och jag vet ju att den kommer. Tids nog. Och då kommer jag vara så lycklig åt det som är nu.