Tack kära ni för alla snälla grattis och tankar!! Det betyder väldigt mycket och gör allt lite mer verkligt. För det är ju alltid väldigt svårt att förstå att det kan växa någon annan inuti ens kropp. Som sen ska ut och vara så självklar. Och sen den där starka kärleken, igenkännandet, oron, maktlösheten, frigörelseprocessen. Som ska drabba en. Att man klarar så mycket.

Augusti. Jag var ute och gick och såg en hög med försvarets ullfiltar. Vackert vikta, rejäla. I olika smutsbeiga nyanser. Tänkte att de andas och att de är varma. Som vilande kroppar. Med saltdoftande hud. Skimrande blåmärken. Fläckar av gräs. Rönnbär. Jasmine vill jag tänka.
Höstens inträde är så sinnligt. Nästan poetiskt. Men även så rått och jordnära och svettigt och friskt.