Jag sover bättre nu

Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för hundra år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag bär den med mig i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behöver tystnad så himla mycket. Det är som en plats för mig. Och varför jag är rädd? Som när jag blir till något som motsvarar en form. En form där jag känner mig instängd och alltför ordentlig, då är det som att jag måste springa någonstans. Men jag har inget hav. Och jag har alltid tänkt att ingen märker om jag lite försvinner.
Då, för hundra år sedan, när jag tappade min spegelbild, och var trött mest hela tiden. Då var det för överlevnad. Ni fina som skrivit här, förlåt. Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Ingenting sorgligt har hänt om någon trodde det. Jag har bara försökt att använda den energi jag haft till att snurra jorden runt min axel. Och jag vet inte vad som händer nu.

Sen tänker jag.

Cykeltårar nerför backen. Vidare, fort, fort.

Armarna rakt ut.
Så stod han där, Sankt Bernardshunden. Medan ljusblå potatisblommor.

Svarttvätten som torkat. Handlingskassarna. Äppleknölarna, små röda.

Stod där, lugn och sävlig med ledsna ögon. Som ett bokmärke jag hade.

Jag tror jag byggde berget. Men jag orkar inte.

Klättra upp och se på utsikten.

Söndag min söndag. Trassel, snor och vilande händer över bröstet. Första tvätten ut mellan träden. Första fjärilen på taket. Första våren i vårt första hus.

Jag tänker på det närvarande i att klappa stora hästar. Jag tänker på när man ser in i de där ögonen. Jag tänker på myrstackarna längs promenadstigen och tyngden som ligger mot marken en dimmig morgon. Jag försöker förankra mig. Behöver saker befästa med minnen, med mycket tid, hundra och hundra år, inte nu, inte tillverkat för två dagar sedan. En historia, en tung, tung klocka. Något operfekt, litet, blankt och buckligt.

Här är så tyst på vår gata. Det är det allra bästa tycker jag. Här kör nästan aldrig några bilar eller ambulanser. Bara sopbilen som vi missar och brevbäraren som vi hejar på. Och vi har en hare i trädgården. Den verkar bo här. Jag slår mig på fingrarna och tänker på allt som är farligt. Men det finns inget farligt, eller hur?

Igår rullade jag upp farmors vita silkeshår på papiljotter och tittade lite i hennes garderob. När jag var liten gjorde hon klippdockor och ritade små kläder som såg ut precis som hennes egna, att ha på. Jag minns hur speciella jag tyckte de kläderna var. Hon berättade ofta historier, att farfar köpt dem på sin jordenruntresa, att hon känt sig så fin, att hon dansat.

Jag minns särskilt en gul och svart dräkt som hon precis hade köpt. Den var tantig. Hade axelvaddar och var blank och nästan helt ouppnåelig.

Jag har väldigt starka minnen kring just kläder. Min förskolefröken hade alltid roliga dräkter, och det är just det jag minns med henne. Inte hennes röst, om hon var snäll, vad hon sa. Bara att hon hade väldigt speciella kläder i väldigt knalliga färger.

Bilderna är ifrån min butik.

Ibland ser jag allt ifrån hennes ögon och ibland ligger lillebrors huvud i mitt knä

I helgen har det varit fest. Jag såg en dam med isglassar i en påse. Det luktar asfalt under bron. Jag får en knut i magen när jag cyklar där.

Trodde aldrig aldrig. Jag skulle få säga det igen. Men jag känner mig utvilad. Barnen sover och jag klunkar i mig av nattens mörker. Dörren är lagad och ljuden studsar mot den.

(Några har frågat om Fröken Ö:s ÖPPETTIDER. Jag har ett annat jobb också, med lite oregelbundna tider. Därför är det enklast om man kollar min Facebook-sida. Där kan man även ta del av erbjudanden och annat smått och gott. Gilla Fröken Ö där vetja!

Denna veckas öppettider är: fredag 4/5 kl 13-18, lördag 5/5 kl 11-15. För andra tider, maila mig eller kommentera. Välkomna då!)

Premiär!

Nu är det igång! TACK alla Ni fina, underbara, fantastiska, härliga människor som, trots kyla och dålig framförhållning, kom och delade denna kväll med mig!! Jag känner sådan tacksamhet för ert stöd och er entusiasm. Det var inte lätt att fånga stämningen med kameran denna kväll och jag vill inte lägga ut bilder på någon som kanske inte vill synas, (hoppas det är okej ni som syns) men jag tycker det var som en liten kokande gryta med riktigt värmande soppa. Nu är jag mätt och lycklig.

Tack!