Bara att se gräset. Jag tror jag dör av lycka. Asfalten hej. Och vattenljudet.

Fågel fågel i fjärran där. Säg vems påsar under ögonen är.

Rotar fram en amningsvänlig vårklänning. Nyper i kinderna. Borstar hår. Som är så svart nu. Så kaffesvart.

Vågade oss ut på stan idag. Alla fem. Vid järnvägsstationen står en kamouflageklädd ung man, en militär, och väntar på skjuts. Fyraåringen som håller min hand vrider tyst huvudet ett varv och tittar förundrat. Sen viskar hon (hon har börjat ha den goda smaken, tack och lov). "Mamma, han ser ut som en krokodil". Självklart.

Och lillebror ser ut som en regndroppe.

Bara så.

Allt har gått så fort. Helt plötsligt är jag trebarnsmamma. Det är fantastiskt. Men det känns som att det var igår jag förvirrat skrev om sömnlösa nätter med S. Jag sover aldrig numera. Jag har slutat. Nu. Rättar jag till kuddar. Lyssnar på andetag. Människor på gatan hem ifrån krogen. Ger näsdroppar. Tittar ut genom fönstret. Tänker att det vore fint att öppna det lite på glänt. Låta dagen bara närma sig. Springer med vatten. Tänker att om några år.

Återigen tack ALLA för peppande och snälla ord härinne! Jag växer för varje liten kommentar och så är det så roligt att få titta in i era världar och inspireras. Jag trodde inte att en endaste liten kotte skulle bry sig eller ens hitta hit. Är så himla glad att det finns så mycket fina människor!

Ringrostig

Nu har vi äntligen en ny fin, vit, snygg, härlig dator! Bara färgen. För att inte tala om lukten. Av. Ny. Elektronikpryl.

Denna veckan har gått åt att torka näsor, rumpor, mat, diskbänk. Typ. Dölja allvarsamma hålögon med varma kyssar och gömma små söta kräkfläckar.

Mata plastkrokodilen med plåster och prinsar. Den älskar nämligen plåster och prinsar.

E säger att hon ska bli istappsnedtagare när hon blir stor.

Nu är det vår! Åtminstone borde det.