Det här är vad jag hade i min handväska. Bilnycklar, plåster, halsband, hårband, docksminkväska, plastsked, napp, tre kronor, hårspänne, papperslappar, körkort, kreditkort, lånekort, brosch, liten nalle och en hög med kvitton.
Puss!

Christines memory, picking pockets projekt.

Och titta titta titta på världens bästa vintage-länklista jag har äran att presentera. Skriver mer om det snart. Nu så trött. Så trött. Kan du tro.

Det ringde en dam igår som hade en massa kläder hon ville bli av med. Hon skulle flytta från sitt hus. Jag sa lite artigt att jag nog inte är intresserad. Jag är mammaledig nu. Och jag vet inte om jag ska starta upp igen.
Ni med egna företag kanske förstår. Det där att man känner sig jagad. Vill bara avsluta. Kunna vara osynlig och njuta av andras företag och drivkraft, när man själv känner sig helt uttömd.
Så frågade jag ändå, kunde ju inte låta bli, vad det var för kläder hon hade.
"Jooo, det är från 50-60-70-talet, bra skick, storlek small, skor till förbannelse, och en massa väskor".
Söta damen och jag bestämde förstås träff i maj.
Så får vi se. Jag anar ett litet tecken. Några tecken till har dykt upp.
Det är speciellt med människor som man träffar i det där jobbet.
De som ringer och säger att de har så mycket fina grrrrejoooor, och så ligger det några stora, flottluktande, noppriga 90-talsblusar på sängöverkastet.
Och så är det de med handsytt, perfekt sorterat efter årtionden, färg och hejsanhoppsan. Säger. Ta en kopp kaffe med mig. Du får fria händer. Men sen när man har plockat ut det som är intressant så ångrar de sig. Och man vill bara slänga kaffet på dom och säga jag har bättre saker för mig än att hänga här.
Sen. De goda, fina, generösa. Med röda klackstövlar som trippat runt i London, klänningar på dans, svarta fjädrar i Paris.
Och man tänker. Där. Bakom det kortklippta, gråa håret, det bleka, allvarsamma, rynkiga ansiktet, gömmer sig en drömmare som jag.
Och så känns det som att man är släkt på något vis när man håller handen och kysser på kinden hejdå.

Maskros

Om jag fick bestämma.
Skulle vi alltid springa sådär vilt nerför gatan. Förbi alla, bara. Och vi skulle stanna ute hela kvällarna. Aldrig, aldrig skulle vi gå in. Vi skulle bli svarta i ansiktet och näsan. Jordiga och dammiga. Skulle vi ligga på balkongen och småprata. Titta på varandras händer.
Om jag fick bestämma.
Skulle jag sitta i gräset och titta på dig när du plockar blommor vid staketet. Till mig. Och ditt hår som glänser i kvällssolen. Alltid.

Lukter.
Fågelfrön. Gammal kofta från en kartong. Dammsugaren. Lim. Målarfärg. Badlakan.
Påminner om jord. Eller söndervittrad trädkoja. Högt upp i kastanjen.

Bilderna är tagna av en kär kär vän. I ödehuset om ni minns.

Min pappa tror att den elake pojken i min barndom har blivit fjärilsforskare. Det hade varit fint.

Just idag har jag gjort nästan ingenting. Ätit nötter. Bytt örngott. Sett blod på gatan.
Tänkt på ett litet hus.

Buketter

Idag, söndagens obligatoriska tantloppis med thékoppar i träden. Vackra, kantstötta, gamla tallrikar med stora flisor bortslagna. Jag vill alltid ha de trasiga sakerna. Och de brokiga, rosenbroderade kuddarna. För att inte tala om alla plastörhängen och körsbärsdoftande silverskedar.
Två nätta pinnstolar i ljust ljust blått fick följa med hem denna gång.

Nio månader

S fortsätter att stoppa i sig intressanta saker. Som jord, pinnar, cigarettfimp, grön lera, hård spaghetti, paljetter. Han vill gå upp klockan fem och biter sin storasyster i benen. Under köksbordet. Vilket i sin tur leder till att hon automatiskt sjunger "Du ska inte tro det blir sommar".
Typ allt jag gör nuförtiden är med en niomånaders bebis i min absoluta närhet.
Laga mat - bebis på höften.
Klä på mig - bebis under armen.
Gå på toa - bebis i knät.
Blogga - bebis under tröjan.
Okej, jag överdriver kanske lite. Men detta fenomen kallas visst att vara "mammig" och älsklingen blir helt förstörd om han inte ser var jag är.
Så ni får förlåta om jag verkar lite borta ibland. Glömmer att tacka för era fina kommentarer eller inte förmår att visa hur himla glad jag blir! För det blir jag verkligen. Det är bara så svårt att koncentrera sig.

Minnen

Hår som växer. Ben som knakar. Sten som doftar. Spets som krasar.
Fågelungar med ihopfällda vingar och ett skrynkligt papper. I handen.
Mitt huvud slutar fungera sent på kvällen. Jag klarar knappt att svara i telefon. Har ingen skärpa.
Jag letar efter gömda skatter bland dammet i min garderob. Vid kakelugnen som någon målat gröna blad på.
Djur. När jag var liten var jag stor som en mamma. Värmde små moderslösa ägg på elementet i köket. Det var fint när de kläcktes. Och den lilla näbben tittade ut.
Jag minns.
De oroliga hästarna. Som födde sina ungar tidigt, i ensamma gryningen. Vi, under tjocka filtar. Lyssnar. Håller andan.

När våren. Får komma in och slå sig ner i soffan.
Jag är trött och flummig. Och lite kär.

Jag vill bara råka gå förbi. Titta rakt i ögonen.
Det är något med vattnet i tunnorna under stuprännor. Det är såkalltsåblanktsåsmärtsamtmörktochdjupsvart.
Klänningen är en favorit från 50-talet. Jag har fjantat mig och skurit lite i bilden. Min mormor har så fina kolorerade fotografier. De är överdrivna. Med alla dessa blommor i olika färger som inte finns. Inatt ska jag tänka, Drömma. Och måla ögon.

Tusensköna

Bryggan gnisslar. Fåglarna blir rädda och flaxar upp ur löven.
En knapp är borta. Jag hittar den aldrig.

Ni. Jag blir så glad att komma hem och se att så många varit inne och läst och skrivit här. Många för mig.
Vi hade en härlig resa, men att komma hem, låsa upp och känna den välbekanta lukten, slänga av sig skorna, öppna fönstret, ta en kaffe i solen på balkongen. Det är liksom något speciellt. Ändå.
Glad påsk! Och tack!

På natten till fredagen sprack min trumhinna. Som en liten bomb i mitt öra. Pang bara. Smärtan är svår att beskriva. Jag är numera halvdöv.
Min dotter följde med mig till doktorn. Höll min hand och var så modig. Hon har vakat över mig som en katt sedan dess. Legat på morgonen och pillat försiktigt på mitt blåklockshalsband i halsgropen. Tyst så tyst.
Den här veckan åker vi iväg till västkusten. Blir lite uppehåll i bloggandet då, men till påsk är jag tillbaka. Förhoppningsvis med en massa inspiration från hav, stad och människor.
Ha det så fint!