Ibland ser jag allt ifrån hennes ögon och ibland ligger lillebrors huvud i mitt knä

I helgen har det varit fest. Jag såg en dam med isglassar i en påse. Det luktar asfalt under bron. Jag får en knut i magen när jag cyklar där.

Trodde aldrig aldrig. Jag skulle få säga det igen. Men jag känner mig utvilad. Barnen sover och jag klunkar i mig av nattens mörker. Dörren är lagad och ljuden studsar mot den.

(Några har frågat om Fröken Ö:s ÖPPETTIDER. Jag har ett annat jobb också, med lite oregelbundna tider. Därför är det enklast om man kollar min Facebook-sida. Där kan man även ta del av erbjudanden och annat smått och gott. Gilla Fröken Ö där vetja!

Denna veckas öppettider är: fredag 4/5 kl 13-18, lördag 5/5 kl 11-15. För andra tider, maila mig eller kommentera. Välkomna då!)

Premiär!

Nu är det igång! TACK alla Ni fina, underbara, fantastiska, härliga människor som, trots kyla och dålig framförhållning, kom och delade denna kväll med mig!! Jag känner sådan tacksamhet för ert stöd och er entusiasm. Det var inte lätt att fånga stämningen med kameran denna kväll och jag vill inte lägga ut bilder på någon som kanske inte vill synas, (hoppas det är okej ni som syns) men jag tycker det var som en liten kokande gryta med riktigt värmande soppa. Nu är jag mätt och lycklig.

Tack!

Idag är första dagen på mitt liv som inteföräldrarlediglängre efter två och ett halvt år. Avslut och början. Jag väljer att se det som skönt och roligt och spännande. Jag väljer att bli sådär.. lätt.

Att fira lite grann. Idag.

Det har varit kul. Kämpigt men kul. Mest mysigt. Ibland gråtigt.

Jag har köpt en klänning. En sådan klänning man älskar. Rodebjer. Hos fina Fru Modig. Vilken energi och livsglädje den kvinnan har!

Och igår kväll träffade jag den här magiska fröken, som tar så bra bilder och skriver så fint på sin blogg. Som ska flytta till Göteborg om en vecka. Om någon därute har en liten lägenhet i jackfickan. Ja, tänk lite på henne då. Tycker jag. Det känns alltid så tomt när någon flyttar, som tillför färg och inspiration till en stad. Fastän de inte vet om det.

Dessa bilder är så gamla. Den där tapeten var väldigt gul.

Jag tänker på.

Brädor. Bortglömda fötter. Blektrötta kinder. Kärlek och fingertoppar. Fiskpinnar.

Idag sa han mamma. Eller mamamamamamamama. Och jag längtar till våren med vårt hus. Då ska jag äntligen öppna sovrumsdörren ut till gräset, (vårt gräs!) på morgonen, krypa ner under täcket igen och lyssna. Verkligen lyssna. Jag märker att jag har svårt att fotografera här. Känna att det är jag. Men jag övar mig. Att flytta sig är inte alltid så lätt. Men jag börjar så smått att känna igen mig. Ni vet. Hoppa över golvknarren i sovrummet för att inte väcka lillen, trycka igen den tröga städskåpsdörren lite extra så att den inte öppnar sig, klappa trappräcket till källaren med handen för att den är mysigt blank, låta en lagom stor ljusspringa vara öppen in till E på natten. Sådana saker. Och alla våra möbler trivs tyvärr inte. Vi försöker nollställa det här huset på ett sätt, samtidigt som det är så himla fint att tänka på de som bott här.