Lilla Gula rummet

Vilken vinter det är.
Jag ser det snöar.
Jag ser tåget tuffar in på stationen. Jag kunde inte öppna
ögonen igår.
I duschen. Jag försökte.
Duschdraperiet vi köpte i New York, vattenpölarna. Tvättmaskinljudet.
Jag såg inget.
Kroppen ville sova. Skrek.
Räkningar att betalas. Cyklar att cyklas och händer att värmas.
Mellanmjölk som skvätter ut på golvet.

Idag har vi besökt vårt favorithus här i stan. Och förstås, vår favoritfarbror. Som alltid vandrar omkring i avklippta gummistövlar för det är bekvämast. Hans hus är en lång historia. Och jag kan nog säga att vi älskar det där huset. Han blev också förälskad i det för 41 år sedan och vi har fått höra många historier. Om damer som säljer ägg, vårstädningar, söta vindsrum med utsikt och tvillingbröder som bär ner pelargonier till källaren.
Tänk er ett gult, slitet sagohus med spetsgardiner i fönstrena, rosenbuskar, klematis och blåregn klättrande på väggarna. Stora rum med tunga mattor överallt. Gamla, inramade fotografier, kristallkronor, broderade kuddar och levande möbler som berättar sagor om tystnad.
Jag kan berätta hur länge som helst om det där himla huset. Det är kallt och dragit. Men ändå så varmt och inbjudande. Och trädgården.
Jag önskar att jag vågat ta med kameran idag. Nästa gång kanske.

Klämdag

Så roligt det är att umgås med barn. Man får leka hela tiden. Tappar man en tallrik full med makaroner och köttbullar på golvet, är det bara kul. Man får kyssa sin spegelbild och leka katt i affären. Man får helt plötsligt vara storasyster eller Pippi Långstrump. Det finns inget mer betydelsefullt än att dansa och att hålla handen. Man får "ta från dom rika och ge till dom fattiga".
Jag får aldrig nog. Sedan jag fick barn är allt så oändligt mycket roligare.

Idag har ljuset hemma varit fantastiskt. Så jag var tvungen att fota lite. Jag lär mig mer för var dag.
Ute är det gnistrande vitt och fläckar på golvet är iskalla.
E har varit busig och olydig och fnittrat en massa.
Mamma tog hand om barnen igår kväll så vi fick gå ut och äta och dricka lite vin. Tack, det var härligt!
Lyssnar på experimentell jazz genom grannarnas tak. Frun är alltså inte hemma.

Idag gick jag och liten upp kl 04.30. Nya lakan, vita, rena, sträva. Som tårtpapper. Sover jag som någons lilla unge i en armhåla. Jag är arg på morgnarna. När ska jag få sova? Det ordet. Sova. Äta frukost. Flera gånger om dagen. Jag är så arg då. "Mamma, se så fint väder det är ute". Jag tittar ut, 04.30 på min näthinna, mörkt. Gatlamporna gnisslar. Jag blir tokig snart. Men bakar bullar, sjunger visor, luktar nacken.
Allt flyter ihop. Och små små händer drar i mitt hår.

Landskap

Årets första dag.
Unnar mig att krypa ner under tunga täcket i soffan-i-mitt-liv och lyssna på en gammal blandskiva, medan fönstret är öppet. Äter ohämmat ur chokladasken vi fick för att vi lånat ut bilen. Lämnar skrynkliga guldpapper på bordet.
Går en iskall men uppfriskande promenad runt sjön och möter människor med små hundar och stora halsdukar. Ser solen gå ner och vassen bli mörkröd.
Kysser mina barn och blundar.

Fokus

Nu är jag tillbaka! Förkyld, eländig men uppkopplad igen.
Julen är fin men det är allt lite skönt när vardagen kommer och man kan äta italienska maträtter, hinna diska, bädda sängen och lyssna på radio.
Nu ska jag börja tänka igen.