Host host..

Är sjuk och dricker whiskey.

E i trappan med saftflaska i famnen, på väg ut och leka med sin kompis. Ut i blåsten med rinnande näsa.
Dessa småsaker har jag fått plocka upp ifrån golvet idag. Så att de inte hamnar i lillebrors hals. Pingvin, rosa docksko, legogubbe, stjärna, plåster, pennkorkar.
Han vill smaka på allt.

Sängen förblir obäddad och spegeln dammig.
Solen vill in och duggregnet lockar fram små leenden från mammorna som bär matkassar ifrån bilen.
Husen i stan ser nakna och skitiga ut, i det avslöjande ljuset. Blommor. Små fläckar.

Färg. Att röra sig i.
Idag har jag hört tusen fåglar sjunga som en virvelvacker bångstyrig kör. Sett solen, med varmröda strimmor på blek himmel, gå ner. Burit upp mitt gamla dockskåp med alla plastplastiga saker och sett lyckliga barnögonlock falla sömnigt ihop.
Kramat hårt och lovat. Att jag senare ska krypa ner och ligga där hela natten.

En källa att ösa ur

Vi ockuperade ett ödehus i stan. Ja, vi kan låtsas iallafall. Men vi hade frågat om lov. Mammalediga och nyfunna vänner. Upp på vinden släpade vi våra små. Varmt påklädda. De satt i famnen. Låg i den dammiga, gamla soffan. Lekte med de högklackade skorna. Vi hade så roligt, alla fyra. Kallt var det. Och vi var lite rädda för spöken. Försökte fånga ljuset. Göra något. Något. Det.
Vi nästan sprang därifrån.
Det är hon som har fotat. Jag som är modell. Eller vad man ska kalla det.
En källa att ösa ur. Vänskap.
Att dela denna tiden med någon. Hemmatiden med barn. Är så speciellt.
Och jag kommer aldrig att glömma.
Ville bara visa några av alla de bilder som vi tog. Det finns så många som är fina.