Vår i luften.
Bilder tagna här hemma.
Idag var vi hos vår vän G i hans fantastiska hus igen. Han har hur många pelargonior som helst. Hela hans källare är full.
Gökuret. Hunden med det nickande huvudet. Skafferiet fullt med underbara plåtburkar. Snödropparna. Den nykrattade gången. Sticklingarna i köksfönstret. I olika små glasvaser. Citronbullar på blåvitt fat. Knarret under mattan.
Jag får minnen. Fastän jag inte varit i G:s hem förrän första gången för tre år sedan. Men det är något visst med stämningen och dofterna hos gamla människor som levt väldigt länge. Och ljuden. Ja, nu är jag där igen. Jag var sådan redan som liten.
Stämningminnen är mina favoritminnen. Jag får sådana ibland. Kommer helt plötsligt. Morgonljuset genom tunna gardiner i fönstret. Sitter i kökssoffan med barnakänslan. För jag är ett barn, som inte tänker på varifrån föremål kommer. Vilken design, årtionde eller så. Bara att det är och används av just den handen. Den rösten. Det vita håret upprullat i färgglada rullar. Blänker i morgonsolen. En liten lillebrorsbröstkorg rör sig i ögonvrån. Vi ska vidare. Vi ska bada. Samla stenar. Skrika så det ekar.

Små söndagsord

Saknar sol.
Loppisfynd. 5 kr styck.
Och E såg en giraff i smoothieglaset.

Ibland känns det som att jag aldrig, verkligen aldrig. Hinner med att vara mig själv.
Idag försökte jag duscha. Mitt på dagen för en gångs skull.
Tänkte mig att jag tvättade håret med röda, nyplockade bär. Så att man kunde lukta på det och tänka på sommaren. Såg att jag inte rakat benen på tusen år. Blundade en stund. Såg båtar och fiskmåsar.
S i babysittern gnolade och lekte med en plasttiger. Jag fånade mig och lekte tittut bakom draperiet. Såg väl helt galen ut i mitt blöta, platta hår. Han blev rädd och grät. Grät och grät. Jag sprang upp för att hämta något och lämnade blöta fotsteg på trägolvet i hallen. Han bara grät. Hans små kinder blöta. Jag fick låtsas vara klar med duschen och torka mig lite. Burra till håret. Prata mjukt.
Ikväll. En fin person la ett fotografi i vårt brevinkast.

Hon

Min modiga, glada, spralliga, kloka, roliga, bestämda lilla flicka.

Bilderna.
E kommer hem från dagis i sin Barbarpapparegnkappa.
Och från när vi lekte med kulor i somras.

Var kan jag finna?

Om jag skulle få ändra något med den här stans centrum, vore det dofterna och ljuden. Här luktar ingenting. Möjligen pizza. Möjligen urin i hissen vid stationen.
Och ljuden sen. Ganska vanligt. Ganska tyst. Svenskaprat. Döda kråkor. Fotsteg i snöblask. Ambulansen.
De indianutklädda som spelar panflöjt. Det låter å andra sidan över hela stan.
Var är klirret och dofterna från mustiga kaféer? Nybakt bröd på morgonen och mopedmotorer? Indiska kryddor. Andra språk. Några som diskuterar högljutt. Lite för mycket. Myller. Vissel. Munspel, fiol och dragspel. Någon som nynnar för sig själv. Är nöjd.
VAR?
Är jag blind och döv?
Jag menar. Det luktar ju inte ens avgas. Asfalt. Öl. Snus. Cigaretter. Hundskit i gassande sol.
Nu vet jag.
Det luktar lite frisör. Det är vad det gör.
Men jag vill ha MER!
(Bilderna är från Fröken Ö när det begav sig)

Blank

Blir glad av de här färgerna.
När vi har lite sjukdom och trötthet. I hemmet.