Maskros

Om jag fick bestämma.
Skulle vi alltid springa sådär vilt nerför gatan. Förbi alla, bara. Och vi skulle stanna ute hela kvällarna. Aldrig, aldrig skulle vi gå in. Vi skulle bli svarta i ansiktet och näsan. Jordiga och dammiga. Skulle vi ligga på balkongen och småprata. Titta på varandras händer.
Om jag fick bestämma.
Skulle jag sitta i gräset och titta på dig när du plockar blommor vid staketet. Till mig. Och ditt hår som glänser i kvällssolen. Alltid.

Lukter.
Fågelfrön. Gammal kofta från en kartong. Dammsugaren. Lim. Målarfärg. Badlakan.
Påminner om jord. Eller söndervittrad trädkoja. Högt upp i kastanjen.

Bilderna är tagna av en kär kär vän. I ödehuset om ni minns.

Min pappa tror att den elake pojken i min barndom har blivit fjärilsforskare. Det hade varit fint.

Just idag har jag gjort nästan ingenting. Ätit nötter. Bytt örngott. Sett blod på gatan.
Tänkt på ett litet hus.

Buketter

Idag, söndagens obligatoriska tantloppis med thékoppar i träden. Vackra, kantstötta, gamla tallrikar med stora flisor bortslagna. Jag vill alltid ha de trasiga sakerna. Och de brokiga, rosenbroderade kuddarna. För att inte tala om alla plastörhängen och körsbärsdoftande silverskedar.
Två nätta pinnstolar i ljust ljust blått fick följa med hem denna gång.

Nio månader

S fortsätter att stoppa i sig intressanta saker. Som jord, pinnar, cigarettfimp, grön lera, hård spaghetti, paljetter. Han vill gå upp klockan fem och biter sin storasyster i benen. Under köksbordet. Vilket i sin tur leder till att hon automatiskt sjunger "Du ska inte tro det blir sommar".
Typ allt jag gör nuförtiden är med en niomånaders bebis i min absoluta närhet.
Laga mat - bebis på höften.
Klä på mig - bebis under armen.
Gå på toa - bebis i knät.
Blogga - bebis under tröjan.
Okej, jag överdriver kanske lite. Men detta fenomen kallas visst att vara "mammig" och älsklingen blir helt förstörd om han inte ser var jag är.
Så ni får förlåta om jag verkar lite borta ibland. Glömmer att tacka för era fina kommentarer eller inte förmår att visa hur himla glad jag blir! För det blir jag verkligen. Det är bara så svårt att koncentrera sig.