Dagarna. Vi hoppar i sängarna och blir yra. Bakar chokladbollar och nyser i skålen. Målar gubbar med randiga klänningar, bilar, bebisar och fotbollsmål. Äter sockerärtor. Glor på tv. Kör bil i mörkret. Kysser lockiga små nackar.

Snorar.

Jag är djupt traumatiserad. Var på surströmmingsfest igår. Drömde mardrömmar om lukten inatt. Det var värre än jag kunnat föreställa mig. Jag är verkligen fascinerad. Men det var väldigt roligt!

Idag har det varit så himla ruggigt. Och jag bara fryser. E säger att jag är varm men det är för att hennes fötter är som små isbitar.

Nu. Vill jag bara ligga nerbäddad under en filt.

Om du bor i Växjö. Gå till fina Pantalong secondhand imorgon. Bara gör det. De gör mig så glad av att bara finnas i den här stan. Men jag hinner så sällan gå dit. Har du storlek 39 och drömmer litegrann om ett par ljuvligt, vinröda mockastövlar. Gå gå. 350 kr. Billigare blir det inte.

Nätterna är så upphackade. Nu drömmer han mardrömmar. Eller vad det är. Jag tror det. Men vad är en mardröm för en ettåring? Jag försöker tänka att det snart ska gå över. Att han ska sova en hel natt. Snart. Så att jag kan se ut som en av kvinnorna i de där böckerna om att vänta barn. Rosig i vita lakan. Utsövd och harmonisk. Nej, det är inte bara jag som är uppe om nätterna. Hela familjen vimsar runt. Åh, om vi bara kunde få ordning på det här.

Blek och turkos

Med rödbetsstänk och tuschpennstreck på tröjan. Stöttar jag upp himlen en stund. Förbi arbetsförmedlingen. Vill jag gråta. Där är så många trötta ansikten. Så många olevda drömmar. Förlorade drömmar.

På bilderna. Min keramik och en sagolik klänning med fjärilar på. Och resten ser ni. Själva.

Puss.

(Jag fick en stor bukett rubinröda dahlior idag. Lycka.)

Det där med hus

Jag har lite svårt att glömma det där huset som vi var och tittade på. Barnen gillade det nog med. E sopade farstun som om det var hennes lilla lekstuga och S klättrade upp i träsoffan bland pelargonierna och tittade ut genom köksfönstret. Jag gick där med ett saligt leende på läpparna. Tänkte vilket fint ställe att växa upp på. Vilket fint ställe att vakna upp på. Ni vet, gå ut på morgonen, dörren på vid gavel, plocka lite röda vinbär, lyssna på fågelkvittret, hämta tidningen, heja på gubben i grannhuset, höra sina andetag i tystnaden, sitta på kökstrappan och läsa en bok, elda i kakelugnen, hänga små barnkläder på tork på tvättlinan, fotografera, samla grodyngel i en spann, vandrande pinnar, grusvägskänslan.

Fast egentligen. När jag tänker efter. Var det nog ganska lumpet, skabbigt, dragit, fuktigt, riktigt riktigt fult, allmänt tråkigt och rent ut sagt fruktansvärt. Om jag ska vara ärlig.

Ja, usch för det huset.

(snälla hus kom tillbaka till mig)

Vi badade idag. Det var glasbitar i vattnet. En röd katt låg i solen. Jag har stickade strumpor.

Ja, ni förstår ju. Det händer så mycket spännande.

Jo förresten. Jag har känt sparkar.

!