



Det ringde ikväll.
Jag stod och var rätt upptagen. Sådär som en småbarnsförälder kan vara.
En äldre herre ringde. Han hette Ivar och hade varit historielärare. Han frågade om min J hade varit en av hans gamla elever. Långsamt och inlevelsefullt berättade han en lång historia om varför han undrade detta.
Det hade han inte, för han gick på en helt annan skola, min J. Men Ivar verkade inte särskilt förvånad. Han hade en lång lista på folk som hette samma sak.
Han sa att jag hade en trevlig röst. Som ett barn.
Att han hade satt in en annons i tidningen om att han undanbett sig gratulationer på sin 85-års dag. Att tidningen stavat fel men att han fått ersättning för det. Att visst, det skulle inte göra något om någon kom ändå och firade, för han hade ju trots allt ett barnbarn. Som bodde i Stockholm.
När vi lagt på kunde jag höra tystnaden hemma hos Ivar. Klockan som tickade. Glasögonen i handen. Ensamheten.
Tack Ivar.
Det var ett fint samtal.