


Känns så avlägset nu. Jag har haft alla de där jobben. Som man får om man "bara har gått olika konstutbildningar".
Städerska. Vårdbiträde. Personlig assistent. Barnskötare. Kassabiträde. Sandwichberedare. Servitris. Kafébiträde.
Vissa roligare än andra.
Jag brukar samla på historier när jag jobbar. Det är lite nördigt. Men de finns ju överallt. Om man väljer att titta.
Idag tänker jag på. Gubben med sjömanshatt som köper hyllbård och tänker på horisonten. Flickan i svart spindelnät. Den blinda damen med genomskinlig hud, gula tofflor och en gul undulat. Tanten som dukar sitt bord och kokar sitt ägg med överdriven perfektion och alla hennes tavlor med katter på. Tjejen som kan allt om kött och pastejer och att konversera. Den jättestora kvinnan med den jättelilla väskan. Den deprimerade mannen med alla hundvalparna och de avklippta jeansen.
Hon med de svaga, gamla, blåa händerna. Som jag håller för att hon är rädd. Fastän hon inte känner mig så väl.
Nu öppnar jag mitt hjärta lite. Men jag har alltid trott på att jag har något slags uppdrag här i livet. Att det är konst. Att konst är frihet. Att det är till för mig.