Det är mitt i natten. Iallafall känns det så. Vår minste har fått för sig att fem är en mycket bra tid att gå upp på. Och då har jag redan varit uppe och gjort välling två gånger till två olika barn. Bytt lakan och klappat om en annan. Tryckt in nappen några miljoner gånger. Vaknat av diverse oroliga nattljud. Fått små fingrar i ögonen, dragningar i håret. Pappan jobbar natt han. Hej hej. Så nätterna, de där som ska hela och varsamt klappa om den trötta mammakroppen, som en enda djupsuckande klunk vatten, så att hon orkar vara det där lilla extra utöver på dagen. Nätterna, de är trasiga små blommor, där kronbladen förstrött rivits itu och hamnat på den hårda marken. Jag är inte en människa utan en robot.

Ibland försöker jag halvsova i soffan när lilleman kryper omkring på golvet och river sönder böcker, slickar på fönstret eller utforskar korgen med leksaker. Men idag tänkte jag en ny taktik. Jag ska vakna, planera, drömma vakendrömmar. Ooomfamna dagen liksom. (yeah!)

Snövit har blivit kär i Spiderman. De sitter tillsammans med mig i vårt nya loppistillskott, en riktigt gulnad gammal furusoffa, exakt en sådan som vi inte ville ha. Men nu är den kökets hjärta och får mig att längta till Norrland. Tänka på köttsoppa och pussel.

Jag har tänkt länge på att jag måste berätta mer om butiken som jag ska öppna så småningom. Jo, den kommer bli av. Lite senare än tänkt, men efter nyår är den definitivt igång. Då får ni komma och hälsa på. Det behöver jag.