Fokus

Nu är jag tillbaka! Förkyld, eländig men uppkopplad igen.
Julen är fin men det är allt lite skönt när vardagen kommer och man kan äta italienska maträtter, hinna diska, bädda sängen och lyssna på radio.
Nu ska jag börja tänka igen.

God jul!

Nu vetetusan om jag hinner skriva mer före jul så därför vill jag säga god jul och stor kram till alla. Själv ska jag till mormor. Det blir mysigt.
Den här bilden är ifrån när vi precis flyttat in för några jular sen och skulle få ommålat.

Rött och grönt

Solen har lyst idag. Allt går i slowmotion när vi båda är lediga. Var en vända på stan. Bäst på söndagar. Gick in på fina Pantalong secondhand och J köpte en härlig plommonfärgad kofta. Dessutom runda chokladbitar med guldpapper för sju kronor styck och fransk, rosa nougat. Vi går och fantiserar om att ingen tycker om oss. Att vi är liksom bortglömda.
E säger att hon är varm som en häst.

Ännu en innedag. Ute bara regnar det. Julgodis, bak och pyssel. Frosseri i julmys. Dockorna heter Fräkna och Ruth. De är gjorda av två omaka strumpor. Den ena har små regndroppar i hatten.
Julgranen är en yvig historia med alla kulor på ett ställe. I kökstrappan står plåtar med kola bland vissnade tomatplantor i rostiga burkar.
För övrigt får lillebror inte ärva E:s älskade foppatofflor. J gav mig "föräldrablicken" när jag berättade för henne att man kan köpa små utsmyckningar till dem. Jag kan inte hjälpa att vårt barn gillar fula saker!
Jag har så mycket jag vill skriva men blir avbruten hela tiden. Jag hinner inte tänka färdigt. Det blir små fragment. Som badsalt som löses upp i vattnet.

Hemma hela dagen.
God nyhet: Kite kommer till Deluxe på annandagen! J ska dj:a.
Jag måste gå.

Följande gulliga lilla skapelseberättelse utspelade sig denna morgon i vårt kök. Från en nyvaken treåring.
"Mamma, jag kommer från en blomma. Lillebror kommer från en stjärna. Pappa från en måne och du från en sol".
Jag har inte tänkt på det innan men det är klart att det är så. Ganska fint tycker ett romantiskt modershjärta.
Det sticker till i det hjärtat av vetskapen att livet ska ta ifrån henne dessa självklara sanningar. Att hon kommer vilja ta del av den verkligheten som vi vuxna så gärna vill ifrån, när vi får barn. "Den stora spännande världen". Som inte är så stor.
Nu måste jag gå och lämna tillbaka böcker på biblioteket. Tar en sväng förbi månen på vägen.

Flyttlådor

En vän har kommit in på tillskärarakademien. Hon med de högsta klackarna. Så flyttar hon sin väg. Bort från tegelhuset. Bort från tantkafét med kringlorna och lite för dyra svettfläcksklänningar på kupan. Bort från denna, förlåt, missunsamma stad. Eller värld, eller vaddetnuär, för nu ska hon till dit hon drömmer om. Till färgerna.
När jag ser dessa bilder från min allra sista dag i butiken blir jag sorgsen. Förstås. Det är tråkigt att det inte finns mer. I blå soffan satt Hon. Och Dom. Och Vi, Em. Med kaffekoppen i handen, Coco Rosie i högtalarna. Provandes röda skinnstövlar eller trånga, omaka spetshandskar. Vi förfasade oss över hur fel personer kom och köpte detallrafinaste. Beklagade oss över snåla tanter, stans dåliga utbud på kaféer och att ingen fattade hur underbara de rosa, oanvända pumpsen var.
Men så var det ju också det där med att vi hittat varandra, och vilken tur vi har haft. Jag är så himla tacksam för Fröken Ö. Det har gett mig så fina vänner.

Han såg på mig

Min lille pojke. Min älskade, envise lille ickenattsovare. Vi försökte oss på att börja en "metod" igår. Vet inte vad den kallas men den bygger på att barnet ska somna trygg och ensam i sin säng. Jag tänker att vad som helst är bättre än som det är nu. Efter en stunds skrik hade han blivit hungrig så jag ammade lite. Då släpper han bröstet och tittar på mig med en sån där tydlig blick som vill förstå och SE mig. Jag har aldrig fått den blicken från honom förut. Jag har saknat den. Jag har tänkt att vi har kanske inte den kontakten. Men det vet jag nu. Och herregud, han är ju bara så liten än. Han somnade i sin egen säng, men varje gång jag vaknade låg han bredvid mig i min. Jag har inget minne av att ha lyft upp honom. Inatt drömde jag att jag lämnade honom ensam i två timmar. Det var hemskt. Jag skrek.
Förlåt min besatthet av natten. Men jag tror det blir bra det här.

Nattuggla

Sömnig. Uppe vid halv fyra inatt. Somnar inte om. Sover så lätt. Vaknar vid minsta drömsuck.
Så fort någon vänder sig om. I lakanen. Strävt nattljud.

Fotograferade har badsvanen, théburken, jag och julduken blivit.

Jag tänker på fåglar.

Om en förtjusande klänning jag har från Fröken Ö. Den är 40-tal tror jag. Grovt, blankt tyg i brunt, med rosor i. Den är uppsydd till någon dam med smal midja och stor byst. Bilden är tagen av en gymnasieelev som gjorde ett fotoprojekt för mig. Jag tycker den är så fin. Både bilden och klänningen.
Tänk att förr kunde kläder gå i arv och verkligen älskas. Ändras om hos skräddare. Välgjort rakt igenom.
Idag är det söndag. Dimdag. Chokladtomtedag.
Kyss

Drömma - ibland vill jag vakna i Göteborg och hälsa på dig.

Det där med julstämning

Jag börjar verkligen förstå vad det handlar om. Stämning. En underliggande dov och mjuk känsla som stiger från mörkret och är alldeles skör. Som en vibrerande Luciamorgon när man har sovit gott och känt lena lakan mot sin kind, och det snöar utanför. Stora, glada snöflingor. Som när ett helt rum fylls av ett ljud. Ett avslappnat kattljud som solen lyser på. Man har en viss kontroll, eller inte. Men man låter det vara. Tänder ljus.
Hoppas ni njuter av helgen allihopa!

Snö på taken

Alltså vad roligt det är att åka stjärtlapp nedför en garageinfart när allt är vitt och ulligt, och jag minns inte när jag rullade en snögubbe senast. Jag minns inte när jag frös så mycket om tårna så att det värkte långt efter att jag fått på mig raggsockorna. Dessutom, finns det något vackrare än att gå på sitt barns första riktiga luciatåg? Att rätta till hennes lilla glitter i rufshåret och bära hennes ljus medans hon tar på sig stövlarna? Det är så stort för henne. Lika stort som hela snöhögen här utanför. Fast vi föräldrar fick beröm också. "För att vi inte pratade med varandra". Det är man ju rätt nöjd med.

Stunderna

Igår kväll ville min flicka ha rött nagellack.

"Precis som prinsessor", sa hon.
"Ja, och precis som prinsar", försökte jag.
"Nä, prinsar har inget nagellack".
"Jo jag vet en", sa jag.

Hon har aldrig varit ett barn som vill ha rosa kläder och hela den biten. Hennes favoritfärg är grön, poängterar hon dagligen. Man får inte röra hennes hår. Hon vill nog helst ha kort som pappa. Men idag ville hon ha klänning. Den bruna hon fick i födelsedagspresent. För idag skulle hon dansa. Och det kan man ju inte med byxor. Det svänger inte lika bra.

Att vara fin

Jag har alltid tänkt. Från att jag satt på det där snåla kafét i Malmö med B, och vi tittade ut på gatan. Jag var gravid och självgod. Vi förfasade oss över hur småbarnsmammor klädde sig. Deras små bebisar, upphöjda till skyarna, hade det senaste modet i regnbågens alla färger. Vagnarna var överpyntade som det finaste bakverk. Men vem gick där bakom vagnen och lallade? En liten grå och sliten mus? Jag tänkte att sådär ska då aldrig JAG bli. Det kan väl inte vara så svårt? Ska man behöva glömma bort sig själv bara för att man får barn?
Det är lätt att tro att man kan ha en viss distans till det hela innan de där gynnarna kommer till världen. Distans? Vad är det? Nyförälskelse och trötthet.. är en... speciell kombination. Jag försöker verkligen. Jag tänker mig att folk sitter på kafé och tittar på mig och tänker "men GUD!", och så blir jag arg för att jag bryr mig. Vad gör väl det om kemtvättsklänningen får mjölkfläckar eller spyor på sig? Men det är inte lätt, för mig iallafall. Jag hittade den här gamla klänningen på vinden. Den tyckte S var fin, gurglade han och så rullade vi runt lite i sängen. Nu ska jag ut och åka pulka och äta saffransbullar.

Lilla liv

En gång hade vi en katt här i lägenheten. Hon var så fin och hette Maja. Vi fick aldrig komma riktigt nära henne, hon var så skygg. En sorglig historia. Mamma hittade henne i källaren i en plastpåse, liten och näpen. Arbetarna som lagt om taket hade lämnat henne där efter sin sista kaffepaus. Tänkte väl, en katt mer eller mindre såhär på landet, gör väl ingen skillnad? Här finns värme. Vi fick ta hand om henne, det är något visst med en katt i hemmet. Vår dotter som då var i hårdhäntåldern älskade Maja lite för mycket. Hon fick aldrig vara ifred så vi beslöt att lämna henne till ett annat hem. Sen dog hon fick vi höra. Av kattpesten. Vissa får visst aldrig en chans.

Alla ni som har barn.

Besök hos farmor:
Kantarellsoppa, tyska gubbar som röker pipa,
halmgrisar, porslin i tidningspapper,
silverbestick, pulverkaffe,
prydnadshundar,
dockskåp och ljuvliga mattor.

Säg vad ska jag göra med vårt barn som inte sover om natten? Är det normalt att vakna en gång i timmen eller mer? Han är snart fem månader. Jag buffar, ammar, vaggar och nynnar. Nattångest? Hunger? Tillväxtperiod? Tips, pepping och glada tillrop emottages tacksamt från två trötta trötta.

kram

Tvättdag

Idag tvättar vi, med för stora tofflor och pyjamasbyxor, springer upp och ner för trappan, hälsar på goda grannen, dricker kaffe, rensar garderober, tittar på Lady och Lufsen och lagar makaronipudding.

Idag

Mammas vackra gamla klänning med hål på ena skuldran.

Julstämning

Här smaskas pepparkakor för fullt.

Blixtar och moln

Fick en liten stund på stan för mig själv idag. Njuter så av det. Skulle kunna liknas vid en enda lång utandning. Ibland är det så skönt att bara gå omkring med näsan under halsduken. Tänka på sina barn på håll. Växjö var nästan lite romantiskt för en gångs skull. Gick till sybehörsbutiken för att titta på glitter, band och knappar. Förbi dansstudion, tantkaféet med bakelser och julgranskulor, näsor tryckta mot skyltfönstret, isbanan på stortorget. Gatljuset reflekterades i tuggummiasfalten. På systembolaget stod jag bakom två målare. De handlade sprit för över tvåtusen. Dom såg glada och nöjda ut.
Hann tänka på machomålarna i Malmö som jag jobbade med när jag städade på en tandläkarklinik. De enda skor jag hade var ett par i guld som jag köpt secondhand. De gick sönder sen. Men de skrattade väldigt mycket åt mig. Jag städade och städade och de gick där med sina smutsiga kängor över mina golv och skrattade lite till. De trodde att jag tände på dom. Deras maskulinitet. Jag kände mig som en seriefigur. En sån där flicka med stora tankebubblor med arga tecken över huvudet. Blixtar och svarta moln.

Till Li, tack för idag. Tack för att jag får dela ännu en mammaledighet med dig! Vad vore den utan?

Älskar www.markryden.com

och fina www.donnawilson.com

Slumrande stad

L var och hälsade på och hade världens godaste choklad med sig. Jag blir alltid lika stärkt och inspirerad av dig och din begåvning. Så ung du är.
Och så kanske det snöade lite i vårt vardagsrum.