Jag har alltid tänkt. Från att jag satt på det där snåla kafét i Malmö med B, och vi tittade ut på gatan. Jag var gravid och självgod. Vi förfasade oss över hur småbarnsmammor klädde sig. Deras små bebisar, upphöjda till skyarna, hade det senaste modet i regnbågens alla färger. Vagnarna var överpyntade som det finaste bakverk. Men vem gick där bakom vagnen och lallade? En liten grå och sliten mus? Jag tänkte att sådär ska då aldrig JAG bli. Det kan väl inte vara så svårt? Ska man behöva glömma bort sig själv bara för att man får barn?Det är lätt att tro att man kan ha en viss distans till det hela innan de där gynnarna kommer till världen. Distans? Vad är det? Nyförälskelse och trötthet.. är en... speciell kombination. Jag försöker verkligen. Jag tänker mig att folk sitter på kafé och tittar på mig och tänker "men GUD!", och så blir jag arg för att jag bryr mig. Vad gör väl det om kemtvättsklänningen får mjölkfläckar eller spyor på sig? Men det är inte lätt, för mig iallafall. Jag hittade den här gamla klänningen på vinden. Den tyckte S var fin, gurglade han och så rullade vi runt lite i sängen. Nu ska jag ut och åka pulka och äta saffransbullar.
4 kommentarer:
jag tycker det räcker om man gör sig fin nån gång i veckan. mer kan man liksom inte begära. Idag har jag gjort mig fin, med tjusig svart begravningsklänning från 40-talet och röda strumpbyxor och allt. men ingen ser riskornen som sitter fast under strumporna...kanske finns där lite korv stroganoff också.
kram Karin
vilken tur då.att den där gråa musen inte alls är grå, utan en fantastisk ung dam.som jag en gång såg med sitt första barn ute på gatan och tänkte.oh wow, där är franska familjen!
så om du frågar mig, kan du ha på dig en sopsäck men för mig,(och många andra tror jag) strålar du.
En gång när vi var kanske femton år så sa du till mig att om jag vore en färg skulle jag vara blå, som himlen och såpbubblor. Och jag tänkte att om du vore en färg skulle du vara röd, grön, gul och blå och alla nyanser där emellan, för jag känner ingen som är mindre grå än du. Så är det fortfarande. Puss på dig.
ni anar inte. vad mycket det känns i mig det ni skriver. tusen tack för att ni finns.
så nu sitter jag här men en äkta sopsäck och känner mig förtjusande. tack vare er!!
Skicka en kommentar