En vän har kommit in på tillskärarakademien. Hon med de högsta klackarna. Så flyttar hon sin väg. Bort från tegelhuset. Bort från tantkafét med kringlorna och lite för dyra svettfläcksklänningar på kupan. Bort från denna, förlåt, missunsamma stad. Eller värld, eller vaddetnuär, för nu ska hon till dit hon drömmer om. Till färgerna.När jag ser dessa bilder från min allra sista dag i butiken blir jag sorgsen. Förstås. Det är tråkigt att det inte finns mer. I blå soffan satt Hon. Och Dom. Och Vi, Em. Med kaffekoppen i handen, Coco Rosie i högtalarna. Provandes röda skinnstövlar eller trånga, omaka spetshandskar. Vi förfasade oss över hur fel personer kom och köpte detallrafinaste. Beklagade oss över snåla tanter, stans dåliga utbud på kaféer och att ingen fattade hur underbara de rosa, oanvända pumpsen var.
Men så var det ju också det där med att vi hittat varandra, och vilken tur vi har haft. Jag är så himla tacksam för Fröken Ö. Det har gett mig så fina vänner.
3 kommentarer:
ååh, vad jag saknar den blåa soffan, och att komma in och prova fina skor som aldrig passade, eller bara att pilla på alla fina kläder och kanske köper något med sina sista pengar och sen gå hem och vara nöjd med dagen.
jag får ont i magen lite.kom med mig,fly över haven.
bilderna,texten du.jag saknar allt redan
Letade tillbaka till vår tid. Nästan iallfall. Gråtklump i halsen nu. Vad mysigt det var. Fina vän.
Skicka en kommentar